Svensk historia

boerkrig-skandinaver

Skandinaviska frivilliga i boerkriget

Den förste svensk som veterligt stannade i södra Afrika var Nils Mathsson Kiöping som besökte Kapet mellan 1647 och 1656 anställd av det holländska Ostindiska kompaniet, som 1652 skickade ut de första kolonisatörerna.
 
berghDen första bofasta svensken var Olof Bergh från Göteborg kom som sergeant till Kapstaden på 1670-talet och blev anfader till en av de stora boersläkterna. Bergh ledde fem expeditioner för att utforska inlandet. Man stöter ständigt på hans namn i Kapstadens historia och det finns ännu ett konjaksmärke som heter Olof Bergh. Bergh var en av de första ägarna till den legendariska gården Constantia på Taffelbergets östra sluttning, som fortfarande producerar utmärkta viner.
 

Henrik Wikar var finlandssvensk från Gamla Karleby. Han kom som soldat till Kapstaden 1773. Wikar deserterade på grund av spelskulder och flydde  norrut till det okända inlandet. I fyra och ett halvt år höll han sig undan, levde på jakt och slog sig samman med de bushmen som fanns i trakten. Wikar var den förste europén som såg Oranjefloden, gräns mellan dagens Sydafrika och Namibia. När rykten om Wikar nådde guvernören benådades Wikar för att Ostindiska kompaniet ville dela hans kunskaper om kolonins norra gränsland. Han ritade en karta som täckte 30 mil av floden och förde dagbok som finns bevarad.

Ett av de mest sägensomspunna namnen i boernas historia är Louis Trichardt, en av ledarna för boernas långa ”trek”, folkvandringen till det inre av dagens Sydafrika. Namnet Trichardt var ursprungligen Trädgårdh. År 1742 gick 25-årige Carl-Gustaf Trädgårdh från Ängelholm till sjöss och hamnade i Kapstaden. Han söner deltog i upproret mot britterna i kolonins oroliga östra delar. Sonsonen Louis, som föddes 1783, blev ledare för en av  de största grupperna av ”voortrekkers” som drog till Afrikas inre för att bryta nytt land. I tre år reste gruppen med oxvagn genom väglöst land och nådde till sist Lourenco Marques, dagens Maputo i Mocambique. Tiotusentals följde i Trichardts  spår mot nordväst och grundade  republikerna Transvaal och Oranjefristaten. En sydafrikansk stad har uppkallats efter Trichardt.

thunbergLinnés lärjungar Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman gjorde historiska insatser när de kartlade floran i Kap. Sparrman reste där 1775-1776 och ”den sydafrikanska botanikens fader” Carl Peter Thunberg  reste med häst och vagn runt på tre halvårslånga expeditioner under 1770-talet. Thunberg  levererade 23 500 torkade växter och 25 000 insekter till Uppsala universitet vid hemkomsten.

Anders Stockenström (1757-1811) från Filipstad reste med Ostindiska kompaniet till Indien och stannade i Kap under hemresan. Han arbetade en tid på skepp som transporterade slavar från Madagaskar till Kapstaden och blev sedan borgmästare i städerna Swellendam och Graaf-Reinet. Stockenström ledde ett bondegarde i krig mot xhosastammen och dödades.

Roelf Zeederberg från Strömstad kom till Sydafrika 1798. Hans sonsöner Roeloff och Christian Hendrik ägde transportfirman ”Zeederberg and Company” och som på imperiebyggaren John Cecil Rhodes begäran startade den första reguljära trafiken med hästdragna vagnar till Rhodesia.

letterstedt2Jacob Letterstedt (född Lallerstedt) kom till Kapstaden 1820, djupt skuldsatt med bara 15 shilling på fickan. Han gifte sig med en rik änka och var snart en av Kapstadens mest prominenta medborgare. Han utnämndes till svensk-norsk konsul och lockade svenska immigranter från Sverige. Letterstedt startade ett byggeri och en kvarn, vilka båda finns kvar. Bryggeriet övertogs av den svenska immigranten Anders Ohlsson, även han med tiden svensk-norsk konsul och stormrik. Bryggeriet blev stomme till koncernen South African Breweries, och fortfarande heter en av de sydafrikanska ölsorterna Ohlssons. Medan Linnélärjungarna Thunberg och Sparrman ägnade sig åt botaniken specialiserade sig Johan August Wahlbergpå djurlivet. Göteborgaren Wahlberg var student i Uppsala och kom till Sydafrika 1839, lockad av Jacob Letterstedt och formellt utsänd av vetenskapsakademin. Med sin bakgrund som lantmätare fick han bl a uppdraget att rita staden Pietermaritzburg, som sedan blev huvudstad i Natal. Wahlbergs stora samlingar finns på Riksmuseum i Stockholm. Senare gjorde Wahlberg expeditioner i dagens Namibia och Botswana, där han dödades av en elefant.

andersson3Vad David Livingstone gjorde för östra Afrika gjorde svensken Charles John Andersson från Vänersborg för sydvästafrika. Anderson kom till Kapstaden 1850, året efter att David Livingstone upptäckt sjön Ngami i dagens Botswana. Andersson och hans vän Francis Galton bestämde sig för att hitta en väg till sjön från andra hållet, från väster.

De gav sig ut på en lång expedition i norra Namibia och blev de första vita att se Etosha Pan, den uttorkade sjön som i dag är en av Afrikas bästa nationalparker. Under sina resor skadades Andersson svårt av en noshörning. Han blev senare  gruvfogde och gav ut en bok om sydvästafrikas fåglar.

Andersson dog av feber under en expedition i södra Angola.

erikssonAxel Eriksson, också från Vänersborg, kom 1866 till Sydvästafrika (Namibia) för att arbeta för Charles John Andersson. Han blev snart handelsman och grundade staden Omaruru. Han öppnade handelsleder i hela regionen, ända upp till Moçamedes i Angola.

Svensk historia i södra Afrika handlar också om missionärer. De koncentrerade sig på Natal, där det vid 1800-talets slut fanns 15, varav sju var ensamma kvinnor. En av dem var baronessan Hedvig Posse, som översatte svenska folksånger till zulu.

magersfonteinI slutet av 1800-talet kom hundratals skandinaver för att arbeta på de nya diamant- och guldfyndigheterna. Av dem drogs många in i boerkriget 1899-1902. Den skandinaviska frivilligkåren började med att ingenjören Axel Christer Uggla 1898 kallade nordborna i Transvaal till möte på ett hotell i Pretoria. Majoriteten röstade för att fullt ut stödja boersidan. I Sverige låg sympatierna övervägande hos boerna. De sågs som ett litet modigt folket som vågade stå upp mot brittisk imperialism. Aftonbladet beskrev boerna som ”Afrikas dalkarlar”.

Frivilliga reste från Sverige och i den skandinaviska frivilligkåren fanns 113 män och fyra kvinnor. De flesta var svenskar. Totalt slogs 200-250 skandinaver på boersidan. Det fanns ungefär lika många skandinaver på den brittiska sidan. Vid slaget vid Magersfontein 1899 dödades 14 av svenskarna medan åtta skadades och togs som krigsfångar.

Det står fortfarande monument över de stupade skandinaverna på platsen.

magersfontein1magersfontein2